Min Kånken

För att börja den här sommarens bloggande såhär lite lätt så ska jag berätta vad jag alltid har med mig i min väska och varför. För ni vill säkert veta. Min ryggsäck är en gammal Kånken som jag ett tag sedan grävt fram från längst bak i skåpet där hemma. Den är orange vilket är en Kånkenfärg som man ser väldigt sällan. Dom blåa och svarta finns överallt.

Jag har alltid med mig:
Telefonen. Alltid med. Om inte; vänd om och hämta den.
Tandpetare. Tandpetaren har sin plats i telefonskalet. Andra har sitt bankkort eller studiekort, jag har min tandpetare.
Hemnycklar. Bra att ha!
Plånbok. Om man blir hungrig.
Vattenflaska. När man blir törstig. Vätskebalansen är viktig.
Solglasögon. Jag är känslig för starkt solljus så solglasögon är bra att ha med året om.
Halspastiller. Hosta på föreläsningar är inte ett allternativ.
Läppomada. Speciellt viktigt på vintern när luften är torr.
Näsdukar. Ifall det inte finns toapapper!
Tamponger. För hur pinsamt är det inte att plötsligt få mens och inte ha med tamponger? Been there done that. Undviker helst!

Lärde ni er något nytt? Var det intressant? Tydligen i någon mån om ni fortfarande läser i det här skedet, eller hur? Tack för visat intresse!

Ha det bra! :)

Svårt att blogga

Det har snart gått ett år sedan jag skrev här senast. Hur blir det alltid såhär? Jag hade en lång lista på ämnen som jag ville lyfta fram och skriva om, men ändå dog intresset ut. Hur kan jag motivera mig själv att skriva här? Det skulle jag gärna veta. Kanske det skulle hjälpa om någon skulle läsa bloggen? Som det är nu så har jag 0-1 läsare per dag. Här och där spikar tittarsiffrorna upp till 3-5 men då har jag oftast själv varit i farten.

Jag har ändå lärt mig av mina misstag och tänker denna gång inte lova att jag ska bli mer aktiv, för det kommer ju knappast att hålla. Det är dock lättare att skriva på sommaren då jag inte har så mycket annat nu och oftast är hemma utan att träffa kompisar på flera veckor. Det är bra att försöka upprätthålla sina kommunikationsfärdigheter i alla fall, t.ex. genom att skriva blogg. 

Jag tänkte i år berätta lite om mig själv och diskutera olika saker från favoritkrukväxter till livets mening. Jag kommer använda diverse mer eller mindre seriösa ämnen som jag handplockat och fritt tolkat från Listan - Ditt liv i listor. För mig känns det lättare att skriva om färdigt utvalda ämnen än att själv hitta på nya grejer varje gång. Det känns som ett mindre steg att börja skrivandet då. Jag ska försöka blogga ända till hösten, men vi får se tillsammans hur länge det håller.

Ha en bra dag!

Siiri :)

Emma Watson i FN

Jag har läst här och där att folk tycker att Emma Watson kanske inte hörde hemma i talarstolen på FN. Andra säger att Watsons närvaro bara är FNs desperata försök att få uppmärksamhet. Desperate times call for desperate measures. 

Genom att ha Emma Watson att delta i verksamheten uppmärksammas FNs jämställdhetskampanj av många som annars inte skulle ha hört om den. Watson lockar till sig unga tittare och väcker tankar i dem som annars kanske inte tidigare tänkt på jämställdhetsfrågor.

#kutsumua

HURRI  HOMO  PELLE

Dessa kallasnamn har jag hört användas om mig. Jag identifierar mig som en massa saker, men dessa är inte bland dem. Men visst förstår jag att de syftar på mig. Jag kan själv komma på mycket värre saker att säga om mig själv. Som finländare är jag expert på att vara självkritisk. Jag ser alla minsta fel som jag gör och begrundar dem länge och väl. Jag kan tvivla på mig själv, jag behöver inte hjälp med det. 

Istället skulle jag vilja bli identifierad som

Finlandssvensk, Humanist, Balettdansös, Finländare,

Studerande, Whovian, Homosexuell, Syster, Sambo, 

Teckenspråkstolkstuderande, Styrelsemedlem, Vän,

Åbobo, Välkkyit, Axelbandit, Hartosexual,

Sjundeåbo, Pianist, Pysslare, Nylänning,  

Sångare, Klasskompis, Lyssnare, Potterhead,

Föreningsaktiv,Team Internet, Europé, Tigeransvarig

Varför lyfta fram de dåliga sidorna? Jag tror på karma. What goes around comes around. Om du är otrevlig mot andra, kommer de vara otrevliga mot dig. Och ingen blir ju glad av att vara elak mot andra. Att sprida glädje ger glädje. Var konstruktiv, peka inte ut fel utan ge istället förbättringsförslag. Säg något positivt eller ge en komplimang till klass- eller arbetskompisen. 

Skolan eller arbetsplatsen ska vara en trygg miljö där alla accepteras och ingen blir utfryst eller mobbad. Också den som ser mobbning på sin arbetsplats och inte gör något för att stoppa det är del av problemet. Tillåt inte mobbning!

#kutsumua

Vadå, äru feminist?

Jeppis Pride i ÖT

Nångång i förra veckan läste jag en artikel på YLE om hur folk reagerade på mängden artiklar om Jeppis Pride i Österbottens Tidning genom att säga upp sin tidningsbeställning. Dessutom anklagades ÖT t.ex. för att sprida hysteri och homopropaganda.

Ursäkta vad? Kom igen! Jeppis Pride var en stor nyhet också i andra tidningar, och eftersom Jeppis befinner sig i Österbotten känns det (åtminstone för mig, hur är det med er?) som att Österbottens Tidning hade goda skäl för att skriva lite mer om det än t.ex. Åbo Underrättelser. Det händer nångång något i Pampas! Exciting! Inte? Nähe.

Hur mycket ni än avbryter era tidningsbeställningar kommer inte Jeppis Pride att suddas ut från våra minnen och försvinna från det förflutna. Och ÖT skrev om det redan. De kan inte få det ogjort. Dessutom tycker jag inte att rage quit är ett konstruktivt (eller vuxet) sätt att ge kritik... Men det kanske bara är jag?

Förutom tidningens nyhetslinje fick också ÖTs personal sin dos av anklagelser. På sin Facebooksida skrev producenten om sitt deltagande i Pride. ”Nämen om man skulle förfölja lite kristna och hänga upp tvättlinan med handdukar i regnbågens färger nu.”

Till och med detta fick otrolig uppmärksamhet. Många tycker det är oprofessionellt att skriva att man tänker ”förfölja kristna”. Det är väl det, men det handlar om något som en privatperson har skrivit på sin Facebooksida.

Hur många av dessa mänskor som reagerar såhär på en statusuppdatering menar bokstavligen allt de skriver på sina egna Facebooksidor? Har ni Facebook? Vet ni hur det fungerar? Jag vet inte hur det är med andra, men i min bekantskapskrets är det vanligt med överdrift och ironi i statusuppdateringar. Hört om ironi, anyone? Är det inte tillåtet för journalister att skriva ironiskt? Bara för att de på sin arbetsplats ska vara opartiska och objektiva i skrift behöver väl inte betyda att de aldrig någonsin annars heller får använda ironi? Jag tycker det är löjligt att man har fäst sig på något som en liten status.

Fast å andra sidan är den politiskt inkorrekta statusuppdateringen det ända som jag skulle kunna hålla med om att är aningen osmakligt angående Jeppis Pride. Inte själva Pride! Inte att det skrivs om det eller att spektaklet ordnas i bibelbältet.

Vi som deltog i paraden var glatt överraskade när vi mottogs med leenden och applåder. Vi hade förberätt oss för det värsta. Tack alla ni som tänkte attackera paraden men istället stannade hemma! Vi uppskattar det verkligen. Vi är trots allt bara vanliga människor som vill få vara oss själva och leva våra liv ifred.

#YesAllWomen

Jag feminist och stolt över det. Detta är en sida i mig som jag upptäckt nyligen, men nu när jag ser den inser jag att det är en väsentlig del av mig. Jag hade hört lite om feminism i högstadiet och trodde jag visste vad det innebar, men det visade sig att jag var ganska trångsynt. I och med #yesallwomen kampanjen kom jag i kontakt med feminism igen. Jag hade trott att feminism är en extremiströrelse med kvinnor som hatar män medan det i verkligheten bara är en strävan efter jämnställdhet.

I #yesallwomen skrev kvinnor om ojämnställdhet i samhället. Det skrevs mycket om sexism och sexuella övergrepp men mycket om små vardagliga saker som man kanske inte ens inser att de visar ojämnställdhet innan någon pekar ut det för en. Jag tycker att #yesallwomen var en nödvändig kampanj som öppnade mångas ögon för jämnställdhetsfrågor. Samtidigt fanns det många som ansåg att kampanjen var onödig och till och med fånig vilket synliggör hur mycket det ännu finns att göra för att uppnå ett jämnställt samhälle.

Arielle Scarcella arbetar för HBTQ unga genom bland annat sin YouTube kanal där hon diskuterar sexualitet från olika synvinklar. Hennes bidrag till #yesallwomen berörde mig extramycket. Man kunde tro att två kvinnor genom att vara i ett förhållande men varandra skulle undvika ojämnställdheten. Men nej! Eftersom samhället respekterar män mer än kvinnor är paret i underläge. Arielle pekar ut några av dessa situationer.

Om en man kommer fram till mig och visar sitt intresse har jag ingen nytta av att säga att jag har en flickvän. Han kommer högst antagligen inte bli mindre intresserad eller ens ge sig av. Om jag vill bli lämnad ifred borde jag istället säga att jag har en pojkvän. För män respekterar andra män mer än de respekterar min sexuella läggning.

Varför?

Om bisexualitet säger Arielle att bisexuella kvinnor ofta antas vara nyfikna heteron, medan bisexuella män antas egentligen vara gay. Varför? På samma sätt kan en heterokvinna experimentera men kvinnor och ändå vara hetero, men om en homosexuell kvinna experimenterar med män kan hon inte vara gay. Varför?

Varför ses det som mindre relevant att man tycker om kvinnor?